Short story.

Hon

Hon är en 17årig tjej, delvis glad, delvis pms-ig. Hon har långt rött hår, fräknar över näsa och kinder och klargröna ögon.

Hon är inte den som för mycket ljud av sig. Hon känner att de stunder det egentligen inte finns någonting vettigt att säga håller hon hellre tyst, för ibland finns det ingenting vackrare än tystnad. Trotts detta kan man inte hjälpa att märka av hennes närhet så fort hon stiger in i ett rum. Det är någonting med henne som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Hon älskar mönster, på klänningar, kjolar, skor, väskor, tröjor, stumpbyxor, ja inprencip allt. Hon är alltid färgglad, till och med på vintern. Hon använder aldrig nagellack eller smycken förutom hennes guldklocka med läderband. Den fick hon av sin mormor en varm hösteftermiddag.

Mormor brukade baka världens godaste blåbärspaj som gjorde henne alldeles varm i hjärat. I september förra året dog hennes mormor, och sen dess har det blivit litelite svårare för henne att skratta.

Hon har ett tjejgäng på fem tjejer fast hon egentligen inte är särskilt flickig. Hennes vänner är fina och de lyckas alltid ha kul men hon föredrar att spendera hennes dagar vid bryggan med hennes bästa vän Rasmus. De har känt varann sen barnspen och de brukar föra långa och många konversationer om sådant som gör de glada men mest talar de ändå om politik och diverse störobjekt.

Då hon berättar allt för honom, allt hon någonsin kan tänka sig så är det en sak ingen ändå vet om, inte ens Rasmus.

Det går en fin pojke i hennes klass som hon finner oerhört charmig och om nätterna när hon inte kan somna brukar hon finna sig själv fantisera om denna pojke. Om hans vackra armar och fina leendet. Ingenting gör henne så glad som hans leende, inte ens mormors blåbärspaj. Hon tänker sig henne hålla hans stora hand och hur fint det ändå vore om det bara kunde vara så. Men så kommer det då aldrig någonsin bli, för vad skulle han vilja ha henne till?

Han

Han är dryga 186 centimeter,han har brunt lockigt hår, två stora bruna ögon och ett vackert leende som får flickornas hjärtan att smälta.

Han har nästan inga tjejkompisar, han vet inte riktigt hur han ska prata med de. Han har liksom växt upp med två bröder och inga tjejkusiner. Vad ska man säga liksom?

Han har aldrig jeans, bara chinos i olika färger och vanliga t-shirtar. Han går ingenstans utan hans röda new york keps. Inte för att han egentligen behöver den men det känns som andra ser honom som "han i kepsen" och det vore väl synd att behöva ändra på det nu.

Han har två bästa kompisar, Samuel och Adam och de skulle praktiskt taget kunna vara bröder. De är jämt tillsammans. Sommaren till åttan skulle de åka på konformationsläger och inte han. Han sa det aldrig till någon men han grät en gång för han sakna dem så mycket.

Han lever på kaffe och bananer och äter egentligen inte alls särskilt mycket annat än det.

Det finns en flicka i klassen som de andra inte tycker om särskilt mycket. Hon har rött hår och massa fräknar. Hon ska jämt tro att hon är så himla mycket bättre än alla andra bara för att hon är medlem i ssu. Ingenting annat gör honom så arg som när han hör andra tala illa om henne. Hon gör honom liksom pirrig, glad, varm och rosig om kinderna när hon tittar åt hans håll. Han kommer dock aldrig kunna göra någonting åt saken för varför skulle hon någonsin vilja ha honom?