Det finns mängder med fina bloggar där ute. Tusentals, som skriver om fina saker och uttrycker sig på de mest gripande sätten. Bloggar som berättar om hur det är att vara 17 år och kär. Eller snarare hur det "var".
Men jag är 17 år och kär. Dökär, upp-över-öronen förälskad i en pojke som inte alls känner likadant.
Det känns som jag är den enda i hela världen med det här problemet fast jag vet att det inte är sant. Men det känns så och det känns inte bra. Det känns inte bra att bli varm i hjärtat och glad och pirrig och alldeles till sig för småsaker. Det känns hemskt, speciellt när de där småsakerna absolut inte betyder någonting.
Att vara 17 är inte lätt. Det vet alla som är eller har varit det. Sådan svår ålder. Sådan "ospeciell" ålder brukar man säga. Dock tycker jag inte att detta stämmer då att vara 17 är alldeles fantastiskt.
När man är 17 går man på galna hemma fester och sitter ute på någon kall balkong för att röka vattenpipa med ett gäng som får en att skratta. När man är 17 känner man sig stor fast man ändå inte riktigt är det, inte enligt lag. Man måste be sina äldre kompisar att köpa ut cigg och 3.5or och man är bitter över att man inte kan gå ut, fast man vet, man vet att det inte är värsta grejen. När man är 17 har man oftast hittat sig själv. Många hatar den de är men andra gillar sig själva.
Jag tillhör "de andra". Jag säger inte att jag är den bästa som finns men jag är nöjd med den personen jag har blivit. Trotts att jag är olyckligt kär och ibland ganska ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar