När man är så arg att ingenting funkar

När det inte funkar att kjedjeröka
När det inte funkar att ringa upp sin bästa kompis, storgråtandes och skrika sig hes
När det inte funkar att lyssna på Aretha på högsta volym eller försöka tänka på annat

Vad gör man när man är så arg att ingenting funkar. Och man vill bara ta en tallrik och kasta den på den personen man är arg på och skrika i dess ansikte och låtsas att man går på högstadiet igen. Vad fan gör man då?

När det blir ett nytt år

När det blir ett nytt år bygger man upp massa förväntningar och hopp.
"Nästa år kommer bli bättre", "nästa år ska bli det bästa året någonsin" eller "nu jävlar nu kör vi".

Nya år är fint. Nya år är så symboliska och det betyder mycket för de flesta. Jag brukar se det som ett sätt att börja om på nytt. Man gör nyårslöften som man vill ta helt seriöst fast man vet att man aldrig någonsin kommer följa dem.

På det sättet är de inte fina, de är riktigt fula. Man vill ju så gärna, man vill sluta röka, man vill hitta en pojkvän, man vill få bättre betyg och man vill bli ärligare men man kan inte. Varför kan man bara inte? Varför kan man inte hålla sina egna löften.

Därför har jag bestämt mig för att bara ha ett enda löfte i år. Ett som jag bara måste hålla annars kommer jag dö lite. Jag ska inte försöka sluta röka, eller plugga mer, eller va mer flörtig eller sånt. Jag ska bara försöka ha mer kul. Så enkelt. Ha så kul som man bara kan. Ta varenda chans som finns för att göra någonting speciellt. Shoppa på en tisdag. Gå ut på onsdagar, gå på skivor där jag inte känner någon. Bara göra saker.
Gott nytt år.

 

Short story.

Hon

Hon är en 17årig tjej, delvis glad, delvis pms-ig. Hon har långt rött hår, fräknar över näsa och kinder och klargröna ögon.

Hon är inte den som för mycket ljud av sig. Hon känner att de stunder det egentligen inte finns någonting vettigt att säga håller hon hellre tyst, för ibland finns det ingenting vackrare än tystnad. Trotts detta kan man inte hjälpa att märka av hennes närhet så fort hon stiger in i ett rum. Det är någonting med henne som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Hon älskar mönster, på klänningar, kjolar, skor, väskor, tröjor, stumpbyxor, ja inprencip allt. Hon är alltid färgglad, till och med på vintern. Hon använder aldrig nagellack eller smycken förutom hennes guldklocka med läderband. Den fick hon av sin mormor en varm hösteftermiddag.

Mormor brukade baka världens godaste blåbärspaj som gjorde henne alldeles varm i hjärat. I september förra året dog hennes mormor, och sen dess har det blivit litelite svårare för henne att skratta.

Hon har ett tjejgäng på fem tjejer fast hon egentligen inte är särskilt flickig. Hennes vänner är fina och de lyckas alltid ha kul men hon föredrar att spendera hennes dagar vid bryggan med hennes bästa vän Rasmus. De har känt varann sen barnspen och de brukar föra långa och många konversationer om sådant som gör de glada men mest talar de ändå om politik och diverse störobjekt.

Då hon berättar allt för honom, allt hon någonsin kan tänka sig så är det en sak ingen ändå vet om, inte ens Rasmus.

Det går en fin pojke i hennes klass som hon finner oerhört charmig och om nätterna när hon inte kan somna brukar hon finna sig själv fantisera om denna pojke. Om hans vackra armar och fina leendet. Ingenting gör henne så glad som hans leende, inte ens mormors blåbärspaj. Hon tänker sig henne hålla hans stora hand och hur fint det ändå vore om det bara kunde vara så. Men så kommer det då aldrig någonsin bli, för vad skulle han vilja ha henne till?

Han

Han är dryga 186 centimeter,han har brunt lockigt hår, två stora bruna ögon och ett vackert leende som får flickornas hjärtan att smälta.

Han har nästan inga tjejkompisar, han vet inte riktigt hur han ska prata med de. Han har liksom växt upp med två bröder och inga tjejkusiner. Vad ska man säga liksom?

Han har aldrig jeans, bara chinos i olika färger och vanliga t-shirtar. Han går ingenstans utan hans röda new york keps. Inte för att han egentligen behöver den men det känns som andra ser honom som "han i kepsen" och det vore väl synd att behöva ändra på det nu.

Han har två bästa kompisar, Samuel och Adam och de skulle praktiskt taget kunna vara bröder. De är jämt tillsammans. Sommaren till åttan skulle de åka på konformationsläger och inte han. Han sa det aldrig till någon men han grät en gång för han sakna dem så mycket.

Han lever på kaffe och bananer och äter egentligen inte alls särskilt mycket annat än det.

Det finns en flicka i klassen som de andra inte tycker om särskilt mycket. Hon har rött hår och massa fräknar. Hon ska jämt tro att hon är så himla mycket bättre än alla andra bara för att hon är medlem i ssu. Ingenting annat gör honom så arg som när han hör andra tala illa om henne. Hon gör honom liksom pirrig, glad, varm och rosig om kinderna när hon tittar åt hans håll. Han kommer dock aldrig kunna göra någonting åt saken för varför skulle hon någonsin vilja ha honom?

En blogg om att vara 17 och kär.

Det finns mängder med fina bloggar där ute. Tusentals, som skriver om fina saker och uttrycker sig på de mest gripande sätten. Bloggar som berättar om hur det är att vara 17 år och kär. Eller snarare hur det "var".
Men jag är 17 år och kär. Dökär, upp-över-öronen förälskad i en pojke som inte alls känner likadant.

Det känns som jag är den enda i hela världen med det här problemet fast jag vet att det inte är sant. Men det känns så och det känns inte bra. Det känns inte bra att bli varm i hjärtat och glad och pirrig och alldeles till sig för småsaker. Det känns hemskt, speciellt när de där småsakerna absolut inte betyder någonting.

Att vara 17 är inte lätt. Det vet alla som är eller har varit det. Sådan svår ålder. Sådan "ospeciell" ålder brukar man säga. Dock tycker jag inte att detta stämmer då att vara 17 är alldeles fantastiskt.

När man är 17 går man på galna hemma fester och sitter ute på någon kall balkong för att röka vattenpipa med ett gäng som får en att skratta. När man är 17 känner man sig stor fast man ändå inte riktigt är det, inte enligt lag. Man måste be sina äldre kompisar att köpa ut cigg och 3.5or och man är bitter över att man inte kan gå ut, fast man vet, man vet att det inte är värsta grejen. När man är 17 har man oftast hittat sig själv. Många hatar den de är men andra gillar sig själva.
Jag tillhör "de andra". Jag säger inte att jag är den bästa som finns men jag är nöjd med den personen jag har blivit. Trotts att jag är olyckligt kär och ibland ganska ensam.