Fan vad hon hatar henne.

Hon förstår inte hur han kan gilla den där tjejen men inte henne. Hon är så fel på så många sätt och vis.
Hon får ingen att skratta hon klär sig som ett missfoster och hon röker som en skorsten.

Hon själv skulle ju vara så himla mycket bättre för honom. Hon skulle ta hand om honom när han är ledsen och säga roliga saker och masera hans huvud när det gör ont. Hon skulle kunna gå igenom eld för honom. Sån där kärlek man bara ser på film och läser om i böcker, så känner hon för honom. Sånt som inte finns på riktigt och som man absolut inte pratar om för då låter man patetisk och galen. Besatt och obehaglig. Men det är så hon känner. Hon skulle kunna gå igenom eld för honom men han bryr sig inte. Inte det minsta bryr han sig.

Han gillar den där tjejen med fula kläder som luktar rök och är tråkig. Fast egentligen har hon ingen aning om ifall hon är tråkig eller inte, men hon antar det. Hon vill att hon ska vara tråkig för då är det så mycket lättare att hata henne. Så stört mycket lättare att hata en ful tjej som luktar skit, som är tråkig och smaklös än en tjej som alla älskar. Som får en att skratta sig till en platt mage och som är fin på alla sätt. Sådana går ju inte att hata så därför gör hon henne tråkig. Hon måste vara tråkig eftersom hon måste hata henne eftersom hon är den som förstör allt mellan dem. Allt.

En bild som man blir arg på för att den är så fin.

När man har levt 18 år som singel och tycker det är jobbigt gör inte sånna här bilder livet lättare. När man hela tiden intalar sig själv att "jo du är en stark självständig kvinna som inte behöver en pojke runt din arm för att vara lycklig". Man intalar sig själv att det är jobbigt att vara tillsammans. Då kan man inte dricka så mycket man vill och man måste sluta röka ifall han vill det och man kan inte dansa hela natten lång och flörta med främlingar och sitta i sina killkompisars knän.Det vill man ju göra. Allt sånt där kan man ju inte göra om man har en pojke som tycker man är fin.

Och fast ens bästa vän säger: "det bästa som finns på hela jorden är att ha en pojkvän. Du förstår inte för du aldrig haft en, men när du får det kommer du förstå och det kommer bli fint". Fast din bästa vän säger så, så fortsätter du att intala dig själv att hon har fel. Man behvöer inte en pojke runt sin arm för att vara lycklig, man är bra som man är och man vill fortsätta dricka så mycket man vill, man vill fortsätta röka för det tycker man är gott och man vill dansa hela natten lång och flörta med främlingar och man vill sitta i sina killkompisars knän. Det är det riktiga livet. Inte att gå på bio och hålla hand, och bli kysst i nacken och bli kallad vacker fast man är osminkad. Nej sånt suger. Man vill inte ha någon att titta på film med när det är kallt och vinter. Någon som luktar Hugo Boss och frågar en om klädtips.

Man kan lyckas intala sig själv allt detta. Men sen när man ser bilder som denna så undrar man vad man tänker med. Man tittar och man känner hur man dör lite.Hennes skratt är så genuint och han håller om henne så fint. Det är äkta. Och då blir man arg för det är ju det där som är livet på riktigt. Inte fest och sånt, inte att kunna dansa och röka och sånt strunt. Utan att ha någon som håller om en hårt så man börjar skratta.

Nyårskyssen

Varför i hela friden är den så viktig?
Varför bygger man upp hela sin kväll kring denna jävla kyss. "Åh vid tolvslaget måste jag ha en kyss, jag bara måste". Men varför måste man det?

Det är som man vi ungdomar tror att "när man haffar" då duger man. Om man inte håller på med någon då är man inte snygg nog eller söt eller skön eller vadsomhelst, man bara är. Ingen vill ju vara okysst eller ensam. Alla vill ju ha någon att krama när man gjort nedräkningen och det är ju förståligt. Det finns ju ingenting jobbigare än att känna sig ensam. Men varför räcker det inte att stå brevid sin bästa vem och ge honom/henne en kyss på kinden eller en kram och skrika gott nytt år, dricka sin champange röka sin cigarett och vara glad. Varför går så många runt med den här ständiga ångesten över att man bara måste, måste haffa.

Jag är själv en av de. Jag kom på mig själv igår kväll med att sitta bitter i en stor soffa och tänka "vad är det för fel på mig". Men sen insåg jag att det inte alls är någonting fel med mig. Det är heller inte fel på de som inte "vill ha mig". Det fanns ju faktiskt ingen på plats som jag verkligen ville ha ändå, det skulle bara bli himla obehagligt med varenda en av de pojkarna på festen så varför vara bitter? Ingenting gott skulle ha kommit ur det ändå. Så måste jag börja tänka oftare. Det är väldigt viktigt tror jag, oerhört viktigt. Man ska bara göra sånt man verkligen känner är rätt och bra för en själv. Inte för att det är någonting man "borde gör för det ska vara så".